Error, error

Ja nu är mitt skriveri lite på error och det finns givetvis förklaringar till detta. Men först, så vill jag skriva om att börja bli lite mer personlig. Jag har funderat många gånger om jag ska vara mer personlig eller inte. Nu menar jag personligt mer om MIG som den person som jag ÄR. För jag känner att man får inte riktigt klarhet i vem jag är genom att bara skriva om min tro och om mina upplevelser. Det behövs liksom mer. Det är som att hålla med om någonting som man inte har en aning om, typ rösta på någon som man inte känner. Det känns helt enkelt sterilt. Jag vill att ni ser hela mig. Både mina bra och dåliga sidor. Jag tycker att det är tråkigt när våra förebilder hela tiden ska vara så ”perfekta”. Det sänder fel budskap. Ja, jag tror till 100% till mina sanningar, men det betyder inte alltid att jag följer dom till 100% just för att jag är inte perfekt. Och att inte vara perfekt är det som gör det perfekt! För sanningen är, alla har vi dom ”andra” sidorna. Dom mindre charmiga. Jag vill att ”negativa” sidor ska accepteras lika mycket som ”positiva”. För det är sidor som är delar av oss alla. Om vi inte accepterar det, så kommer vi aldrig kunna utvecklas. Det är min sanning. Det är MIN sanna tro.

Nu ett tag har inte mitt skriveri varit prioriterat pga gravid krämpor och allt det som följer med. Jag är nu i vecka 34 och det känns kan jag säga. Jag har foglossning och är väldigt öm i hela underlivet. Jag vet också att det beror på att jag har trotsat min kropp mer än jag borde. Jag har gått med för tunga påsar en längre sträcka, jag har gått för långa promenader och jag har stått upp för länge. Jag har velat göra mer saker än vad min kropp har velat. Jag har inte lyssnat. Och jag har blivit tröttare och ömmare av det här. Jag ringde till min barnmorska om att det var så ömt så jag fick åka in till förlossningen. Allt var som det skulle med lilla killen där inne, som tur var. Men jag hade feber som jag inte visste om och lite protein i urinet som de nu ska ta odling på. Fick också göra en gynundersökning (som jag fortfarande inte känner mig helt bekväm med) och det gjorde fruktansvärt ont. Gyn läkaren konstaterade iaf att allt såg normalt ur och att det är ligamenten som är Så svullna pga belastningen. Så nu måste jag verkligen ta det mera lugnt.

Jag tror också att allt det här beror på en inre stress som jag har haft sen det började gå sämre mellan mig och barnets pappa. För att vara helt ärlig så kände jag ganska tidigt att det fanns en risk att vårt förhållande inte skulle funka, men jag ville kämpa på eftersom vi väntade barn ihop. Så jag har nästan från start kämpat med den här killen. Och efter det tog slut så har jag känt ett större ansvar för det här barnet som ska komma till denna värld utan (förmodligen) sin pappa. (mitt första barn har en annan pappa) Jag måste vila och ta det lugnt nu för att hitta styrkan och friden igen. Andas. Ett steg i taget. Andas.

Trots att jag har och har haft den här inre stressen och är en driven person så har jag äntligen börjat hitta mera lugn, mitt i kaoset. Det har inte varit så lugnt som det är nu på lääänge. Det kan mina blodtrycksundersökningar konstatera som ligger mellan 92-94 haha. Det kändes som flera tunga stenar släpptes från min rygg när jag valde att lämna honom. Nu lever jag inte i osäkerhet längre och det känns mycket betryggande.

Senare idag firade jag min son som fyller 6 år idag och bara njöt av hans närvaro. För 6 år sen kom du in i mitt liv och förändrade hela mig. Min kärlek till dig går inte att beskriva. Min bästa vän. Leon.

img_0727-kopiera

 
Peace

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s